miljonflickan

Mage mot mage är fortfarande inte riktigt nåt för Iris utan hon trivs bäst på sidan och det är inget fel med det utan Iris myste i flera timmar med mamma i morse. Sköterskorna som jobbar undrade om vi inte ville prova mata Iris med flaska och även fast det kändes nervöst bestämde vi oss för att prova. 

 

Jag fick den äran och trots att den stora CPAP:en var i vägen fick hon i sig några ml, skitkul! Kändes väldigt bra då vi matat henne med sond sen dagen hon kom. Det var ganska overkligt faktiskt, jag fick sitta med min dotter i armen och mata henne. Som "normala" friska barn så kunde hon nu äntligen få smaka på maten. 

 

Efter jag matat färdigt resten av maten som vanligt på sond satt vi kvar där jag och Iris, Anna var i dagrummet och vilade lite. Hon sov sött och jag satt och tittade på henne, ispekterade varenda liten detalj. Pillade på hennes små händer som blivit så stora, räknade fingrarna på varje hand. En, två, tre, fyra och fem. För bara några veckor sen visste jag inte om jag någonsin skulle få räkna hennes fingrar igen. Det var jobbigt och jag blev ledsen, men nog mest glad, lycklig och lättade. Över att jag fick räkna hennes små söta fingrar, hon hade klarat sig. Hon levde och låg där i min famn. Under en lång tid hade vi tittat på siffror som hade gått upp och ner i flera omgångar. Intuberingar, kollapsade lungor, provtagningar, nya nålar här, stopp i slangar där. 

Fan. Fan vad jobbigt det har varit, men nu är jag glad. Jag satt och tittade på Irisv länge, såg hur bra hon mådde. Hon började se frisk ut och kanske skulle vi nån gång komma ifrån detta sjukhus. 

 

Under eftermiddagen behöver Iris mer syrgas och en oro som aldrig är långt borta smyger sig på igen, läkaren bestämde att en ny lungröntgen skulle göras och vi fick glada besked att båda lungorna såg bättre ut än i måndags. Vi fick hjälp av sköterskorna att sätta om mössan och mössan och fick bättre tryck och därmed syresatte sig Iris bra igen och vi kunde pusta ut. Vi fick också ett litet snabbt sittande läkarsamtal och hon berättade att vår dotter nu bara har ett antibiotika kvar. Lite förvånade blev vi för vi alltid haft sån koll vad hon får för medciner och inte men det va skönt att förstå att vi började släppa det lite och har annat att tänka på. Iris mår bättre nu och vi ger henne verkligen överflödigt med kärlek. 

 

Läkaren sa också att de ska börja trappa av morfinet och så småningom det lugnande catapresanet tills de inte behövs längre. De kommer dock sänka morfinet i långsam takt för när man haft det så länge som Iris har kan det lätt uppstå abstinensbesvär och det vill vi verkligen inte. Hon nämnde också att vi snart ska få prova en högflödesgrimma för att vår dotter är duktig på att syresätta sig. Läskigt, men roligt!