miljonflickan

När vi vaknade på onsdag morgon var vi väldigt nervösa över hur vår dotter hade klarat natten men när vi kom in låg hon kvar i kuvösen och kämpade. De som jobbat under natten hade lovat att komma in om det skulle bli sämre men vi var ändå osäkra. Vi fick glada nyheter, infektionsvärdet hade sjunkit från 220-190-178 under natten och även blodtrycket hade hjöts från 22 till ca. 32. Självklart blev vi glada men också rädda, det kunde ju vända så snabbt en gång varför skulle det inte göra det igen.

 

Idag satt vi ner med JK för läkarsamtal, han och kollegorna hade mer hopp idag att Iris skulle klara sig. Läget var fortfarande väldigt kritiskt och de fortsatte justera mediciner och behandla symptomen eftersom de fortfarande inte visste orsaken till att Iris var så sjuk. Vi skulle fortsätta ta en timme i taget och även fast det kändes långt bort innan Iris skulle bli frisk var det lättare att fokusera på att kämpa sig igenom en timme åt gången, än en vecka. JK bekräftade att de sett lika sjuka barn vända och bli bra igen, vilket kändes skönt och konstigt. Fanns det andra barn som varit så sjuka som Iris är? 

 

Eftersom läget var så kritiskt fick vi även i onsdags prata med Linnéa. Det första hon sa var att vi såg bättre ut. Hon tyckte vi såg mer hoppfulla ut och det stämde ju. Vi hade fått i oss lite mat igår kväll för första gången sen i söndags, om man inte räknar med banan och drickyoghurt. Sömn hade också gjort susen och vi berättade hur läget var med Iris. Det är läskigt hur hoppet letar sig tillbaka trots att tillståndet fortfarande är väldigt instabilt. Linnéa trodde det fanns någon bakomliggande orsak för att jag inte vill prata och dela med mig utan bara stänga in mig och jag började tänka efter. Vi har inte visat så mycket känslor när vi varit ledsna för varande i min familj hemma i Stigtomta, inte vad jag har sett från mitt perspektiv i alla fall. 

 

Min mamma har varit sjukskriven länge nu och det har sina orsaker, men under tonåren när jag hade fullt upp med skola, fotboll, vänner och mopeder var det inget jag tänkte på att mamma gick hemma hela dagarna på grund av att hon mådde dåligt. Utan det är nu när jag blivit äldre som jag börjar tänka tillbaka och försöker förstå vad som hänt. Jag förstår att hon, ganska vanligt och förståeligt, inte velat vara ledsen framför sina barn. 

 

Vi spenderade många timmar tillsammans med mormor och morfar i dagrummet, pratade om alla möjliga olika saker. Nån konstig film Sven-Olof hade sett från back in the days som var så rolig och vi skulle se den, får se om det blir av. Under eftermiddagen gick siffrorna långsamt åt rätt håll och Iris kissade mer och mer. JK berättade att effekten av den vätskedrivande medicinen antagligen skulle göra så att Iris började kissa alldeles för mycket. Då gällde det att vara snabb på att dra ner på vätskedrivandet och tillföra ny vätska så hon inte skulle bli uttorkad. Därför räknar sköterskorna hela tiden på hur mycket vätska som går in och vad som kommer ut.