Oscar
Kramar och tårar
I morse skjutsade jag Anna till sjukhuset och åkte sedan till Tuna för att berätta lite hur läget är och lämna sjukintyg till chefen. Jag tajmade in frukosten för att slippa dra samma histora flera gånger om men mötte ändå några på vägen ner till fikarummet så fick upprepa allt några gånger. Det kändes ändå bra, att få vädra lite med mina vänner på jobbet. Jag fick en del kramar och många förstående föräldrars tröst. De var glada också så klart, precis som jag, men hoppades att allt va bra med min lilla prinsessa.
Det visade sig vara jättebra med Iris för under tiden jag va på jobbet hade Anna pratat med läkarna och de bestämde att Iris idag skulle extuberas. Det innebär att de tar bort tuben i näsan och därmed också respiratorn. Men Iris behöver fortfarande hjälp med andningen så hon fick istället en CPAP. De förklarade att med masken över näsan känns det som att cykla i motvind. Det blåser alltså konstant luft som håller Iris lungor utvidgade och därmed trycker undan vätskan hon har i buken och underlättar luftutbytet.
Under förmiddagen gjorde de ett ultraljud på buken för att se hur bihangen på levern ser ut och det såg bättre ut. De syntes inte alls lika mycket längre och börjar alltså försvinna. På kvällskvisten kom samma sjuksköterska som jobbade igår, hon som inte tog sig tid och lyssnade på oss, och det kändes såklart inte bra. På förmiddagen jobbade vår kontaktperson Linda som vi pratade med om gårdagen och hon sa att vi kunde känna oss trygga med sköterskan som jobbade igår. Hon hade jobbat där länge och är väldigt duktig, men det var väldigt bra att vi sa till och pratade om det.
Nu skulle alltså den här sjuksköterskan dra tuben ur näsan och koppla på CPAP:en. Vi litade på Lindas ord och hela proceduren gick bra. Iris fick en slags mössa som håller masken på plats och hennes hår och fina ansikte blev mer skymt nu. Men lilltjejen klarade allt galant och kunde syresätta sig jättebra med hjälp av CPAP:en istället och har runt 35 % i syrgas.
Konstig känsla
I och med att tuben försvann ur näsan blev det plötsligt mycket lättare att förflytta Iris och nu skulle Anna få ha Kangaroo Mother Care med Iris och få känna henns närhet ordentligt för första gången sen hon var i magen. Med hjälp av tre sköterskor som höll alla sladdar och slangar så fick jag äran att lyfta min dotter för första gången. Hon var så liten att hon fick plats i mina handflator, konstig känsla. Både nervös att jag skulle tappa henne men ändå glad för att få hålla min dotter.
När Iris landade på Annas bröstkorg och vi la henne till rätta somnade hon gott om. Vilken vacker syn, mor och dotter tillsammans. Trygga, glada, nöjda och en lycka spreds i hela min kropp. Jag blev väldigt avundsjuk och hoppas nu att natten ska gå snabbt så jag får kramas med min prinsessa imorgon! Anna somnade också i fåtöljen och jag gick ut i dagrummet en stund för att se lite TV och dricka kaffe. I nästan tre timmar satt de nära varandra och vi lämnade sjukhuset med breda smil idag.
Anna
Idag har jag fått mysa med min dotter! Efter fem dygn var det äntligen dags för det jag längtat efter så länge. Trots sina knappa 1700 gram kändes hon tung på mitt bröst. Min varma, mjuka lilla dotter. Hon somnade med en gång och sov under hela myset. Personal som kom in i rummet tittade på oss och log, de var glada för vår skull.
Det blir inte bättre än så här.
Iris i sin CPAP.
Respirator,
Kommentera