miljonflickan

I torsdags var CRP nere på 129 och medelblodtrycket var äntligen på önskvärda 35. Läkarna kunde äntligen börja sänka på kvävgasen från 15 ner till 7 och saturationen var runt 88-90%. Det höjda blodtrycket innebar att man kunde börja sänka och sedan ta bort en blodtryckshöjande medicin. 

 

I torsdags var första gången vi lämnade sjukhuset sedan söndags natt när vi kom in efter samtalet från Tommy. Vi vågade oss ut på en 15 minuters promenad, bara för att rensa huvudet ett stund. Det var skönt med lite frisk luft. Vi började även att äta mer ordentligt och mådde helt enkelt lite bättre samtidigt som Iris blev mer och mer stabil. 

 

Vid denna tidpunkt började läkarna känna att det vänt på riktigt och började därför att ta massa olika prover för att komma underfund med vad det var som var fel, eftersom bakterieproverna visade negativt.

 

På fredagen hade CRP störtdykt ner till 44, vilket var det lägsta värdet som uppmätts i Iris korta liv. Det var dags att testa att ge Iris mat igen. Vi började att ge 1 ml, innan vi sakta men säkert ökade mängden. Doktor JK gjorde ett ultraljud på hjärnan för att se om det hade blivit några skador på grund av Iris extremt låga blodtryck tidigare i veckan. Han såg inga tecken på syrebrist eller andra problem, så skönt! Det kom också en kardiolog som gjorde ett ultraljud på hjärtat. Högersidan var fortfarande påverkad precis som när Iris föddes, men det såg faktiskt bättre ut än förra kollen. 

 

Mormor och morfar fick komma in och titta på sitt barnbarn som redan hade börjat att svullna av. De som inte hade sett henne på några dagar såg stor skillnad och det var skönt att få bekräftat från någon annan. Varje dag när vi kom in till Iris tänkte jag att "oj, nu har hon svullnat på sig igen", när så inte var fallet egentligen. Jag blev helt paranoid för minsta lilla förändring. Något jag alltid kollade när jag kom in till Iris var hur mycket hon hade kissat och hur vätskebalansen såg ut. Märkte jag att hon fått i sig mer vätska än vad hon kissat ut blev jag väldigt stressad. Jag kontrollerade också resultatet av alla syrabastester för att se att allt såg okej ut. Det tar inte lång tid i såna här situationer att lära sig vad alla olika prover och liknande betyder. Jag var (är) alltså den som skulle ha koll på precis allt runt Iris, medan Oscar var (är) den som gick fram till Iris direkt och sa hej. 

 

I fredags fick vi även besök av min bror Johan, kusin Lisa och mina mostrar Ulla och Stina som hade kört ner från Falkenberg med ett berg av matlådor. Guld värt! Så skönt att slippa leva på hämtmat utan kunna äta ordentlig hemlagad mat. Jag och Oscar vågade åka ifrån sjukhuset hem till lägenheten i ungefär två timmar. Vi fick många grattiskramar, lite tårar och stöttande ord.

 

 

Väl tillbaka på sjukhuset och Iris fortsatte kämpa åt rätt håll. Jag somnade trött redan vid 21.