miljonflickan

 

Morgonen började som planerat med kaffe och packa väskan med mat inför en helt vanlig dag med jobb. Jag hörde med Anna att hon sovit gott och natten har varit helt okej. Medans hon gjorde ett CTG cyklade jag ner för att kramas innan jag skulle till jobbet. Väl på sjukhuset fick jag reda på att bebisen har en lite snabbare hjärtrytm än vanligt, ungefär 160 slag/minut. Den var också ovanligt stilla sa sköterskan och hon skulle meddela doktorn innan ronden. 

Vid 9-tiden kom hon tillbaka med doktor Dag och två läkarstudenter. Han förklarade läget och sa med de exakta orden. "Det är dags för bebisen att komma ut nu, ni kommer bli föräldrar innan lunch". Bah, panik blandat med glädje och oro vällde över mig och jag såg på Anna att hon blev nervös. Jag fick ett par gröna scrubs och medans jag bytte om meddelade jag min pappa, Annas mamma och jobbet att jag inte kommer idag. För jag ska bli pappa.

 

Anna skulle duscha men plötsligt hörde vi en sköterska säga: "Du hinner inte duscha, de vill ha dig nere på operation inom en halvtimme". Panik igen och nu var det på allvar, en annan söterska frågade om kamera och jag som var oförberedd stoppade ner mobilerna i fickan för att kunna ta kort och hjälpte sedan Anna upp i sängen. Sen rullade vi i ganska snabb takt ut i korridor, in i hiss, ut i korridor, genom massa dörrar och hejade på vitklädda människor jag aldrig sett förut.

 

In på ett rum med andra grönklädda och vi blev väl omhändetagna och de verkade inte alls lika stressade som på avdelningen. En narkosläkare förklarade för Anna att han skulle ge henne ryggmärgsbedövning och jag såg i ögonen på henne hur hon blev ännu mer nervös. Tidigare under graviditeten har hon sagt att hon inte vill ha nån bedövning, det är för riskabelt och känns inte bra. Men nu, när hon skulle bli skuren med kniv var det ingen snack om saken. Han ber henne sitta ner på britsen och slappna av i axlarna, vilket Anna tror hon gjorde, men icke. Medans en sköterska fick trycka ner Annas axlar stack läkaren den långa nålen med presission in i ryggen och bedövade henne. Jag hjälpte henne upp med benen på sängen för bedövningen har redan börjat hjälpa. Jag blev visad till Annas huvud och ställde mig bredvid en narkossjuksköterska som förklarade hur nån syrgasmask fungerar. 

Fruktansvärt nervös försökte jag stötta Anna med alla krafter jag hade, jag ville inte visa mig svag för då skulle hon kanske bli ännu mer rädd och det kändes som jag fick henne att lugna sig lite. De tvättade Annas mage i omgångar och satte sen upp ett skynke för att vi inte skulle kunna se själva operationen. Dag kom in i rummet tillsammans med ytterligare en läkare och kollade med oss att allt var okej, han petar lite på Annas ben och mage och frågar om hon känner nåt. Med hon kände inget som tur var från magen och ner.

 

Helt plötsligt började Anna fara fram och tillbaka över bordet, hon blev nästan tvungen att hålla i sig i britsen och jag försökte lugna henne. Först nu förstod vi att de redan skurit sig igenom skinnet och höll på att dra isär magmusklerna för att komma åt livmodern. Doktor Dag tittade fram bakom skynket lite skämtsamt och dubbelkollar att allt går bra. Sen gick det fort, jag såg att någon gick iväg i ögonvrån men tänkte inte mer på det. Efter kanske 5 minuter var det nån som frågade varför pappan, alltså jag, fortfarande var kvar i rummet. Nu förstod jag att bebisen var ute och hade blivit förflyttad till rummet bredvid. Jag blev visad in i rummet bredvid dit bebisen hade blivit flyttad men kollade först med Anna att det var okej att jag gick. När jag kom in så stod kanske tio andra grönklädda sköterskor och läkare i en ring och tittade alla åt samma håll. I bakgrunden ställde jag mig på tå för att få syn på bebisen, den var alldelse röd och såg ganska rund ut om magen. Är det mitt barn? Chockad sa jag inget och det dröjde nog ytterligare 5 minuter innan nån reagerade på att jag stod förväntalsfull i bakgrunden och väntade. 

De skingrade sig och där låg en liten, liten, väldigt liten bebis. Alldeles röd, stor om magen och alldeles underbar. Jag såg inte riktigt om det var en flicka eller pojke och blev tvungen fråga högt. Tillslut fick jag ett svar, en flicka. Jag har fått en dotter. Vi har fått en dotter. Mitt och min älskade Annas barn. Ofattbart att hon nu var hos oss. Som på ultraljuden såg jag hennes putande överläpp, den lilla uppåtnäsan och håret. Redan nu hade hon mycket hår, blont med en ton av rött. Ja nästan lite guldigt. Yes tänkte jag, hon är min! Jag märkte också en grop i hakan och att hon fortfarande hade en ganska lång navelsträng kvar.

 

Någon sa: "Gå närmare, ta hennes fot. Fram med kameran!". Allt kändes absurt men jag närmade mig, tog hennes fot och allting stannade upp. Ingenting annat existerade, det va jag, Iris och Anna nu. En familj. Namnet dök upp direkt i huvudet och kändes mer än rätt. Vi har haft det på listan men absolut inget som var spikat. De frågade om jag ville klippa navelsträngen och visst ville jag det, det måste man ju bara göra. Det kändes som att klippa i gummi, men saxen var väldigt vass så det gick fint. "Fram med kameran" va det nån som sa och även fast det kändes konstigt knäppte jag några bilder.

 

När verkligheten började komma i kapp började jag fråga vad de gjorde. Någon förklarade att de hade satt en matsond i ena näsborren som går ner till magsäcken och en tub i andra näsborren som går ner i luftstrupen och ska hjälpa flickan att andas. För hon behöver hjälp att andas sa dem. Hon behöver syrgas och stöd av något som blåser luft i hennes lungor. Jag visste att hon va alldeles för tidigt född och därmed hade omogna lungor och va lite förberedd vilket var skönt. De förklarade också att eftersom hon har vätska i buken så trycker det upp på lungorna som får mindre plats att vidgas. 

 

Jag gick in till Anna för att kolla att hon var okej och frågade om hon visste vad bebisen har för kön. Hon nickade och får bekräftat av mig att vi fått en dotter, alldeles fantastisk är hon. En sjuksköterska hade lindat in Iris i varma handdukar och vägde henne på en våg till 1978 g. En ganska stor liten bebis tyckte sköterskorna men för oss var hon mycket liten. Sen kom sköterskan in med Iris i famnen för att visa upp henne för Anna, oj vad hon smälte. Jag såg verkligen i hennes ögon hur glad och rörd hon blev när hon fick se sin dotter, vår dotter. "Visst är hon underbar" sa jag till Anna och tittade djupt in i hennes ögon. Jag frågade Anna om namn och hon tyckte också att Iris var perfekt, vilken tur för jag hade redan bestämt mig tänkte jag. 

 

Sen skulle Iris läggas i kuvös och rullas till Neonatalintensivavdelningen och jag skulle följa med. Så jag sa hej så länge till Anna som syddes igen och sen rullades till uppvak. Några pussar och väl valda ord utbyttes innan vi skildes åt. Lite orolig var jag för att Anna skulle få vara själv men vi båda visste att vår dotter behövde någon av oss. När Iris lades i kuvösen kopplades hon upp till en monitor där man kunde se vad pulsen, syresättningen och hjärtfrekvensen var. Det plingade till men jag fick förklarat att allt va under kontroll. Via tuben i näsan blåser en sköterska in luft i Iris lungor hela tiden och hon får även syrgas. Den kopplades sedan till en respirator när vi rullade in på rum 5 på Neo-IVA. På vägen ner fick jag flera gratulationer och glada leenden riktade mot mig. Det kändes väldigt konstigt eftersom min dotter är sjuk, hon är född alldels för tidigt, ligger i kuvös och måste ha andningshjälp. 

Strax efter nio idag kom doktorn in och berättade att vi skulle bli föräldrar innan lunch. Kl 9.40 plockades vår alldeles perfekta lilla dotter ut ur en väldigt chockad mamma. Har detta verkligen hänt? Är jag redan mamma till en liten liten dotter?

 

När jag blivit ihopsydd kom en sjuksköterska ut med Iris (såklart hon ska heta Iris!) inlindad i en handduk. Jag hade väldigt mycket mediciner i kroppen så jag kommer inte ihåg mer än att jag tyckte att hon var otroligt söt och väldigt liten. Pappa Oscar kom ut och berättade att de skulle rulla ned Iris till neo-IVA och frågade om han skulle följa med henne eller mig. "Följ med min dotter, lämna henne inte ensam" blev mitt svar. Jag rullades bort till uppvaket där jag låg i ungefär 45 min. Kommer inte ihåg särskilt mycket därifrån heller, mest att jag var lycklig enda in i själen. När ryggbedövningen börjat släppa och jag kunde vicka på tårna rullades jag till perinatala avdelningen igen. Innan jag ens hunnit komma in i mitt rum frågade en snäll sjuksköterska om jag ville rullas ner till min dotter direkt. Självklart!

Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg någonting av detta riktiga första möte. Jag kommer ihåg att jag blev nedrullad och in i ett litet rum med två kuvöser. Sedan är det blankt. Oscar berättade precis att jag låg i sängen med höjd huvudända för att kunna se Iris. Jag hade klappat på henne och sedan hade hon hållt mitt finger en lång stund. Efter ett tag hade doktorn berättat att prover skulle tas och nålar skulle sättas, så vi kunde åka upp till avdelningen så länge för lite fika. Det är ungefär när vi kommer upp till avdelningen som mitt minne kommer tillbaka. Vi fick fin förlossningsfika och hörde av oss till nära och kära som redan hört nyheten. Nu väntar vi på att höra nere från IVA när vi kan komma ned igen.