miljonflickan

Förra veckan kom våra favoriter Hanna och Victor till sjukhuset en eftermiddag och fick träffa Iris för första gången. Det blev lite tårögt och när de lyfte på filten för att få se hur liten hon är låg en lapp där. Iris undrade om de inte ville bli hennes faddrar, de blev överlyckliga och svarade självklart ja. Vi gick på en liten längre promenad och åt lite fika utanför universitetsbiblioteket. En fin dag! Mormor och morfar kom också på besök i helgen som var, de gick stolta med barnvagnen och sitt barnbarn för första gången. Det började sig närma hemgång och vi kände oss verkligen redo, vi ville bara hem och gå promenader med vår egna vagn.  

Det kom en sjuksköterska ifrån hemsjukvården och berättade lite om hur det går till när man får gå hem. Hon kommer komma på besök hos oss en gång i veckan för att se till att allt är bra, väga och mäta Iris så vi vet att hon fortsätter att växa ordentligt. Sen kommer vi nog åka till sjukhuset för att ta prover en gång i veckan också, diverse blodstatusar och infektionsvärdet. Tillsammans med att Iris ökar i vikt ökar också kineret-dosen och medicinen kommer vi hämta på avdelningen dagen efter vi varit och tagit proverna. 

 

Hon visade också hur syrgaskoncentratorn fungerade, det är en stor maskin som tar in luft och sen utvinner syrgas som Iris sen kan använda. Vi skulle också få hem massa syrgastuber så att vi kan ta oss från lägenheten, tillexempel hem till våra föräldrar som bor några mil bort. Gå promenader i härliga Lund, åka på utflykter och leva lite som "vanliga" småbarnsfamiljer gör. 

 

Dagarna fram till idag, dagen då vi äntligen fick komma hem, gick väldigt långsamt. Vi räknade minutrar och tiden stod stilla. Men nu sitter vi här alla tre, i vår lilla lägenhet på Norra Fäladen. Ofattbart, overkligt men en lycka och lättnadskänsla av något slag. Det kanske hinner sjunka in lite mer under helgen för nu är det dags igen för lilltjejen att få lite mat.